Michael

En vårmarknad 1993. Jag är nio år, snart tio. I mina händer håller jag det som ska komma att fylla en av de mest nostalgiska funktioner i en människas liv; den första skivan köpt för egna pengar. Michael Jackson's Dangerous.

Det här utspelar sig på den tiden då musik fortfarande säljs på vinyl. Skivan finns visserligen utgiven på cd, men det är inget jag reflekterar över, det är den här jag ska ha! Det är något speciellt med det där gigantiska omslaget. Cd-skivan är dessutom alldeles för dyr för min budget, minst tre gånger så dyr. Men det spelar ingen roll, jag har bestämt mig.

En handskriven prislapp säger mig att skivan kostar 49 kronor, i min ficka har jag femtio (två veckopengar!).

Jag kommer hem och springer till pappas vinylspelare, tar försiktigt fram den första av de två svarta plattorna ur fodralet. Jag vågar knappt ta i skivan, minns vad min morfar sa till mig:

"Ja, en repa eller en fettfläck på en sån här så är den helt fördärvad. Helt fördärvad."

Första spåret, Jam, är helt nytt för mig. Faktum är att alla tre spåren på första sidan är låtar som jag aldrig tidigare hört.
Jag försöker moonwalka men mina strumpor glider bara av när jag drar fötterna över den sträva mattan. Jag sätter mig ner i stället och lyssnar färdigt, men när jag satt igång den andra skivan och favoritlåten Black or White startar finns ingen hejd längre. Jag springer in i rummet intill där vi har en jättestor spegel. Där ägnar jag flera minuter åt att ta mig själv mellan benen och skrika i falsett till resten av skivan. I spegeln ser det självklart inte ut som i musikvideon, men det är av mindre betydelse. Jag är kung och ingenting kan stoppa mig!

Idag, exakt klockan 06:30, fick jag se löpsedeln "MICHAEL JACKSON DÖD". Trots att jag var sen till bussen var jag tvungen att stanna och reflektera över vad jag såg. Det fanns liksom inte. Jag tänkte att de måste menat dödssjuk eller nåt liknande, för Michael Jackson kan ju för helvete inte gå och dö! Han är ju större än livet självt! Har alltid varit!

Jag samlar mig och fortsätter rusa mot busshållplatsen. Det syns inte men inuti mig sitter en pojke på nio år, snart tio, och han är definitivt inte lika iskall...